Det här blir ett långt inlägg, längre än vad jag brukar skriva. Varnar redan nu för det. Men det är ju frivilligt att läsa så den som inte orkar eller är intresserad får väl återkomma en annan dag... Men jag har just läst en jätteintressant bok och jag vill gärna dela med mej av den.
Den är 500 sidor tjock och heter ”Från det heliga berget. En resa i skuggan av det bysantinska riket” av William Dalrymple (Cordia förlag). Hittade den först på grekiska och gav mej utan att tveka i kast med den. Visst, det gick, men tröögt... Men när jag kommit en bit in i boken kom räddningen, vännen I. förbarmade sej över mej och skickade mej den svenska upplagan. TACK för det!
Det här är en bok som jag nog inte hade upplevt på samma sätt om jag bott i Sverige. Men nu, när jag bor i en del av det som en gång i tiden kallades för Bysans och jag hela tiden ser spår efter den tidens kultur och religion, så tyckte jag den var otroligt intressant.
Men det bysantinska riket var enormt stort och den största delen av det är okänd mark för mej. Så att läsa boken kändes som att vara ute på en mycket lärorik studieresa. När jag nu slagit igen boken så mal det en enveten fråga i huvudet på mej: hur ser det ut i de här områdena idag, vad har hänt under de 15 år som gått sedan boken skrevs?
Författaren Dalrymple gav sig alltså i juni 1994 ut på en lång resa som började på munkhalvön Athos i Grekland och som sen gick i en östlig båge via Turkiet, Syrien, Libanon, Israel ända till Egypten. Som reseguide hade han en bok från 500-talet, ”Den andliga ängen”, skriven av munken Johannes Moschos.
Munken Moschos och hans lärjunge Sofronios Sofisten påbörjade nämligen samma resa våren 578 och skrev ner sina upplevelser i en bok som blev en ”bestseller” på sin tid. Inom loppet av ett par generationer hade den översatts till många språk och än idag är dess anekdoter vardagsmat bland munkar och bönder i den ortodoxa världen.
Det Moschos och hans lärjunge gjorde under sin resa var att samla visdom från ökenfäderna och det bysantinska rikets mystiker - innan det var för sent. För redan då, på 500-talet, höll riket på att falla samman och islam skulle snart dyka upp på scenen.
Och när nu Dalrymple gör om samma resa, 1500 år senare, så finns det bara smulor kvar av det som en gång var kristendomens centrum. Hans journalistiska nyfikenhet i kombination med historiska kunskaper gör boken ”Från det heliga berget” till en unik kartläggning av vad som finns kvar idag av kristna kyrkor och kloster i det gamla Bysans.
För det var ju så att de östra Medelhavsländerna var nästan helt igenom kristna länder under åtminstone 300 år, från kejsar Konstantin i början av 300-talet ända till islams uppkomst på 600-talet. Dessa länder var medelpunkten i den kristna världen och kulturen, med massor av stora kloster och bibliotek.
Genom att läsa Dalrymples bok blir man påmind om något viktigt: att islam, när det fått fäste, traditionellt sett var tolerant mot religiösa minoriteter. Det är först under 1900-talet som den fredliga samexistensen plötsligt upphört och fått till följd att de kristna i dessa länder tvingats ge sig av. Idag är de kristna en liten minoritet på ca 14 miljoner (kanske ännu färre) som försöker hålla sig flytande bland 180 miljoner icke-kristna, främst muslimer.
Men trots detta, berättar Dalrymple i sin bok, finns det oväntat många kyrkor och kloster kvar, en del av dem riktigt riktigt gamla. Och han är med om många omtumlande upplevelser. Han besöker t ex ön Prinkipo i Istanbul – en plats som är helig för både kristna och muslimer där han är med om att dessa ber sida vid sida till Sankt Georgios. Han åker vidare till Antakya (Antiochia) där det funnits kristna ända sedan apostlarnas tid, men där de nu är lätt räknade, till Diyarbakir där en halv miljon armenier och syrisk-ortodoxer avrättades i ett av historiens värsta blodbad år 1915.
Han besöker klostret Mar Gabriel, med den äldsta kyrkan i Anatolien som ännu är i bruk. Där ber de kristna fortfarande som man gjorde på 500-talet då munken Moschos var där: på knä med baken i vädret, alltså så som muslimerna nu gör. Troligen var det praxis på den tiden och sättet har behållits inom islam medan de kristna i väst istället ber sittande eller stående.
Resan går vidare till Syrien, där författaren i en liten kyrka på en bakgata får höra unik unison sång, troligen en föregångare till den gregorianska sången. Han åker till Libanon och vidare till Israel. Där, närmare bestämt i Jerusalem, konstaterar han att risken är stor att kristendomens viktigaste plats snart kommer att vara helt utan levande kristen befolkning på grund av att de palestinska kristna succesivt fått allt mindre utrymme och mer eller mindre tvingats att emigrera.
Resan avslutas hos den koptiska kyrkan i Egypten, som är den mest livaktiga av dem alla. Där sprudlar klostren av unga munkar och ingen har en tanke på att klostren skulle kunna dö ut - i alla fall var situationen sådan för 15 år sen när boken skrevs.
Det som Dalrymple kommer fram till när den fem månader långa, och ibland ganska riskabla, resan är över, är att de problem som de kristna möter över hela Mellanöstern är förvånansvärt varierade. Han hade trott att islamisk fundamentalism skulle vara de kristnas största fiende i alla dessa länder - men situationen är mer komplicerad och mångfacetterad än så. Tänker inte redogöra för varje lands särskilda problem här, då blir det alldeles för långt. Det får räcka med att säga att jag lärde mig väldigt mycket av boken, dessutom kommer jag att använda den som uppslagsbok när saker och ting händer i dessa komplicerade östliga länder.
Men frågan mal fortfarande inom mej: hur ser det ut idag, 15 år senare, på dessa platser? Vad händer med alla dessa gamla kloster när siste munken dör ut, vem tar hand om alla dessa ovärderliga kulturskatter??
Andra bloggar om:
Bysans,
bysantinska riket,
Turkiet,
Syrien,
böcker,
Grekland,
kloster,
kultur
Περισσότερα... »
